Att lära sig att döda är maktens pris

Som 18-åring är hela ens konsekvenstänkande inte fullt utvecklat. Man har nästan sin vuxenpersonlighet, men inte helt och hållet. Man ser sig ofta som odödlig. Man ser inte alltid faror realistiskt.

Nittonhundranittiofyra, på sommaren, fyllde jag 18 år. Några månader senare på senhösten kom ett brev som kallade mig till en militäranläggning i Göteborgstrakten för att bedöma min förmåga att döda andra 18-åringar. Jag valdes ut på grund av min ålder och mitt kön.

Konflikterna i vilka jag förväntades döda andra 18-åringar var sådana som inga av oss 18-åringar skulle haft tid att skapa. De skulle sannolikt vara mellan äldre män i 60-årsåldern.

Men varför ses unga män som mest lämpade att försvara landet? Ju äldre du blir desto mer erfarenhet har du att ta beslut utifrån. En soldat ska inte ta egna beslut, därav åldern på soldaten. Att det blir en man som ska vara soldat beror på synen att en man ska kunna slåss och döda. Det ligger i könet.

Värnplikten var bara ett uttryck för att död och våld är något naturligt manligt, något som vi blir riktiga män av att lära oss. Det gör att män redan från låg ålder tvingas in i ett tankesätt där det är naturligt att använda våld för att lösa konflikter, vare sig det är i skolan där pojkar till större del är utåtagerande än flickor eller i förskolor där bråk mellan pojkar ses som något naturligt medan samma bråk mellan två flickor genast stoppas. Pojkarna tilltalas genom kommandon och flickorna med hela meningar. Därmed inte sagt att det är dagisfröknarnas fel, de är precis som andra upplärda i ett system som gör att vi tvingar på barn attribut utefter deras kön.

Så gott som alla våldsbrott begås av män. Är inte det fruktansvärt? Vi män lärs upp till att bli förövare, vi förvägras delvis verktygen att lösa konflikter fredligt, eftersom det fredliga verktyget, samtalet, ses som kvinnligt. Men det är kanske priset vi betalar för att leva i ett samhälle med mer formell och ekonomisk makt hos männen. Vi betalar det med att kvinnor blir rädda för oss när de möter oss på gatan i mörkret. Vi betalar det med att ha sämre social och känslomässig kontakt vilket i sin tur leder till mer våld och sämre psykisk hälsa. Vi betalar det med våld.

Jag valde att göra vapenfri tjänst. Jag ville inte lära mig döda.

Tyrannosaurus Rex och fördomar

I filmen Jurrasic Park från 1993 blir huvudpersonerna vid ett tillfälle jagad av en Tyrannosaurus Rex. En Tyrannosaurus Rex är stor och har vassa tänder och är riktigt farlig. Men, den är inte så smart.Tyrannosaurus Rex

Vår Tyrannosaurus Rex ser nämligen bara saker som rör sig. Om man står blick stilla ser den en inte. Det kanske var så, det är inte omöjligt. Vi människor har flera olika synsystem där ett av dem bara reagerar på saker som rör sig. Man kan säga att vi är bra på att reagera på det som sticker ut från bakgrunden, det som ändrar sig. Och det är vettigt. Det gäller att man kan få syn på rovdjuret eller bytesdjuret på savannen.

Om vi tar alla som bor i Sverige så finns det mycket som förenar oss, men om någon har en avvikande egenskap blir det lätt allt vi ser. I alla fall är det så med mig.Gröning bland blåingarI en grupp av blåingar är det lätt att se en gröning, även om färgen är det enda som avviker.

Så om vi tänker oss en person, en riktigt normativ person som faller helt inom normen i allt (nästan), en man vid namn Adolf (att kalla en fiktiv person Adolf är rätt säkert eftersom efter 2:a världskriget är det inte många som fått det namnet, så få behöver känna sig träffade).

Adolf har en sommarstuga, två barn, hund Volvo och så vidare. Men Adolf är transvestit. Det innebär att allt hans grannar kommer se är någon som går i kvinnokläder. Att han är en bra far, en gudabenådad hunddresserare eller för den delen en fena på att backa med husvagn glöms så lätt. Hans identitet blir enbart ”man i kvinnokläder”. Albert transvestitenJag kan tänka att det här är något som drabbar alla som på något vis har en avvikande egenskap, må det så vara bara en på en miljon. Men är du transvestit så blir det allt du är för en del. Alla de niohundranittioniotusen niohundranittionio egenskaperna glöms bort.

Eftersom vi alla är dinosaurier.

Politiska skillnader – som färgkluddar

Många gånger får jag känslan av att partimänniskor vill få oss att tro att skillnaderna mellan deras respektive partier är enorm. Jag tror inte det är så. Jag är medlem i Miljöpartiet, men det innebär ju inte att jag alltid håller med miljöpartiet. Inte ens Miljöpartiet håller med sig själv, vilket visades på senaste riksmötet.

Jag tror snarare att det är så här:Här har vi två fiktiva partier: Hundpartiet och Vildsvinspartiet. Här ser man att en fiktiv väljare som heter Erik, håller med Vildsvinen till 75% och Hundarna till 25%.

När Erik då lyssnar på tal från partiledaren Golden Retrivén för Hundarna och Grise Kno för Vildsvinen upplever han att de står långt ifrån varandra men när han läser partiprogrammet och ser vad de åstadkommit i riksdagen så är det ofta de samarbetat.Om man tittar på den lodräta Retoriska skalan ser man att det finns skarpa gränser mellan partierna, medan det på den vågräta skalan som visar på faktisk politik är det mer luddigt.

För är det inte så att partier vill verka mer oeniga än de egentligen är? Att de inte kan vill visa att de håller med sina motståndare? För visst händer det att reformen som Vildsvinen ville genomföra förrförra valet, och som Hundarna sa att de aldrig skulle ställa sig bakom, plötsligt, när Hundarna kom till makten sedan kom, med några små justeringar?My Sketches, page 9Och sedan, när Hundarna förlorade till Minkarna, som varken sade sig hålla med Hundarna eller Vildsvinen, så var större delen av Vildsvinens förslag kvar?My Sketches, page 10Politiker, journalister och andra tyckare talar om att politiker ska vara tydligare. Man efterfrågar skillnader. Jag efterfrågar också tydlighet när man håller med varandra, så att Golden Retrivén kan säga:
”Den är idén som Grise Kno pratade om, jag tyckte den var så bra, så jag tog större delen av den, och ändrade det som vi inte tyckte om, och tror det här blir jättebra”.

Förtroende

Om regeringar världen över i demokratiska länder har organ som inte drar sig för att digitalt bryta sig in i människors liv, och om regeringar vill hemlighålla detta för sina egna uppdragsgivare, folket, är det då inte att visa förakt för demokratin som tanke?

Varför ska människor, i Sverige såväl som i USA, då lita på sina regeringar? Är inte demokrati ett förtroendekontrakt mellan folk och representanter?

För vår egen säkerhet är det bäst att vi blir förda bakom ljuset. Men är det så? Jag tror inte det. Om förtroendet från staten gentemot medborgarna inte finns, varför ska då medborgarna lita på staten?

Genom all övervakning som sker, kanske främst från USA:s sida men också med svenska regeringens tysta samtycke har förtroendekontraktet rivits. Varför ska vi lita på våra regeringar när dessa uppenbarligen inte litar på oss?

Patent i öppenhetens tid

Jag är negativ till patent generellt och rent emot patent på gensekvenser.

I DN:s ledare idag söndag 2013-08-11 beskrivs ett behov av en fungerande immaterialrätt, specifikt rätten att få ta patent på rätten att få jobba med naturligt förekommande gensekvensvarianter. I det specifika fallet mutationerna BRCA1 och 2 som är förknippade med bröstcancer, bland annat.

Argumenten är, som jag förstår det, att på grund av den ekonomiska insatsen som behöver göras för att får fram metoder för att sekvensiera och diagnosticera måste det företag som gör detta ha rätten till ekonomiskt monopol på detta en tid efteråt.

Jag förstår den tanken men jag håller inte med.

För det första av rent biologiska aspekten. En gensekvens är ingen uppfinning. BRCA-mutationerna har funnits med mänskligheten i alla tider. Den är inget nytt. En maskin som kan läsa av den må vara ny, men inte själva sekvensen.

För det andra tror jag inte på, och här erkänner jag massa politisk partiskhet, att patent behövs för att driva tekniken framåt. Argumenten för patent har varit att det krävs för att man ska få människor intresserade av att uppfinna och utveckla. Kanske är det så att de istället bara står i vägen för snabbare utveckling? Om det inte fanns incitament för att hålla något för sig själv, kanske man istället skulle samarbeta i mycket större utsträckning? Jag gillar att dra paralleller till programvaror producerade med öppen källkod, som Linux. Idag driver Linux (i form av Android) 70% av alla smarta telefoner. Detta Linux är det ingen som äger helt och hållet. Stora konkurrerande företag, som AMD, ARM och Intel är med och utvecklar det gemensamt, eftersom det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att stå utanför. Utvecklingen sker dessutom helt i den öppna.

Så, i min värld, så finns patent mest som ett hinder för samarbete. Visst det finns skillnader mellan biologi och datavetenskap, men till syvende och sist handlar det om människors tankar och idéer som kommer till uttryck på olika sätt. Och jag tror och hoppas, att det öppna tänkandet kommer sprida sig, från datorerna ut till resten av samhället, för trots att nuvarande ekonomiska system mest ser till konkurrens och slår tillbaka samarbete, så är nog i längden samarbete i det öppna det som kommer ta oss människor längst, för det är väl det som tagit oss ända hit med vår civilisation, vår samarbetsförmåga?