Hugh Hefner och jag

Hugh Hefner känner många till som pyjamasmannen med kaninerna. Alltså mannen som skapade tidiningen Playboy i en tid då nakenhet var något skrämmande och otänkbart i det offentliga rummet.

Vad han är mindre känd för är sitt arbete mot rasåtskillnad och stöd till medborgarrättsrörelsen under efterkrigstiden i USA. I alla fall enligt dokumentären ”Hugh Hefner – playboy, activist and rebel”.

Dokumentären tar upp flera exempel på hur han släppte fram färgade artister i sitt TV-program när ingen annan vågade. Hur hans nattklubbar släppte in både svarta och vita även i delstater där det var förbjudet. Han släppte fram konstnärer och artister som drabbades av McCarthyerans kommunistskräck. Medborgarrättsikoner som Jesse Jackson ställer upp i dokumentären och hans kontakter med Marthin Luther King beskrivs som goda.

Det som fascinerar mig mest är hur blind han var för att han var fast i de normer som han själv sade sig vilja upplösa. Jag tror att hans kamp mot rasismen var äkta, men det var mannens kamp. Han var sexualliberal, men det var mäns sexualitet som han vände sig till. Kvinnorna var objekt.

Jag försöker vara för allas lika värde och rätt, men jag är också en del av en samhällsnorm. Antagligen är jag i vissa sammanhang så fast i värderingar att jag inte ens ser det. Jag kanske inte förstår, eller vill förstå för att jag då skulle förlora mina privilegier.

Någonstans är jag tyvärr också Hugh Hefner.

Bild:European Rabbit, Lake District, UK – August 2011” av Diliff – Får användas enligt CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Vådan av kärnklyvningsexperiment i köket

En toppelev på högstadiet vars kunskap i kemi och fysik överträffade lärarnas. På gymnasiet kom depressionerna och de ofullständiga betygen. Därefter elektrokonvulsiv behandling och psykiatriska mediciner på grund av alla de nattsvarta tankar som lever sitt eget liv i en deprimerads hjärna. Till sist sjukpension, dagverksamhet och kanske det mest intressanta, försök till att skapa kärnklyvning i köket.

En av förklaringarna var Aspergers syndrom som ger svårigheter att förstå omgivningen och därigenom passa in. Ett utanförskap som i vissa fall kan vara självvalt men också smärtsamt skapat av omgivningen. En fantastisk grogrund för depression. Också en grogrund för intresse och talanger inom vissa smala områden. Ibland kan dessa talanger vara till fördel, du kan bli en fantastisk musiker eller forskare. I andra sammanhang en fotboja om dina intressen inte uppskattas av någon annan, och du själv inte riktigt inser konsekvenserna av dem för andra.

Verkligheten i P3:s reportage om Richards specialintressen av kemi, fysik och farliga saker är både sorglig och dråplig på samma gång. Speciellt för mig som fascineras av naturvetenskap och psykiatri.

Sorg över ytterligare en valrörelse med maktspel

Den här texten är riktad till alla som sysslar med politik på någon nivå, för det gäller alla, oavsett parti man än företräder.

Sedan 2010 är jag medlem i Miljöpartiet. Jag har röstat på Miljöpartiet i varje riksdagsval sedan 1994, det blir sex stycken. Nu kommer jag motvilligt rösta på dem i ett sjunde.

Jag känner ingen som helst glädje över en ny valrörelse. Ingen kämpaglöd. Ingen tävlingsinstinkt. Däremot är jag ledsen över att det är som det är.

Det är som att politiken är ett spel, där det gäller att vinna till varje pris. Jag tror att våra politiska företrädare en gång blev politiker för att göra världen bättre. Men nu har de fastnat i hårda ord, elitism, smutskastning och makttaktik.

Allt är någon annans fel. Men hur vore det att erkänna sina misstag? Att säga: jag trodde på det här, men jag hade fel, jag ändrar mig, ni hade rätt. Det är mänskligt och har min djupaste respekt.

Man måste också visa Sverigedemokraterna respekt. Det är ovärdigt att påstå att motståndarna samarbetar med SD när SD röstar för motståndarsidan, men förneka det om SD röstar med det egna förslaget eftersom man då ser det som att man lyckades lura de dumma Sverigedemokraterna. Om man menar allvar med att inte vilja samarbeta med ett parti, då ser man till att söka andra samarbeten.

Jag önskar att man talade om vad man själva vill, istället för att förvrida motståndarens argument och vända det till dennes nackdel. Testa, det kanske blir bättre! Skillnaderna i svensk politik är inte större än att vi har råd med det. De hårda orden skapar bara fientlighet. Man kan vara oense, men ändå samtala och låta varandra komma till tals.

Även om motståndaren spelar fult, så finns det ingen anledning att själva göra det.

Låna min borrmaskin

Jag har en borrmaskin. En orange. Den används ibland, men inte särskilt ofta.

Det är nog ödet för många borrmaskiner. De produceras, köps, används ett par gånger om året, men i sin mesta tid ligger de i en garderob och samlar damm.

Om du lånar min borrmaskin istället för att köpa en egen kommer färre behöva tillverkas, fraktas och till slut behöva återvinnas. Bättre för miljön, bättre för plånboken och mer utrymme i garderoben.

Så låna gärna min borrmaskin. Låna också gärna mitt nyinköpta multiverktyg av Dremeltyp.

Bild: Produktbild från Black & Decker.

Karstorpssjön

Hektisk dag på jobbet. Jobbar i full fart hela tiden. Hinner inte känna efter. Det är då jag tar de stora tuggorna, sväljer snabbt, häller ned teet, springer i korridorerna. Jag upplever inte omgivningen eller min egen kropp. Jag känner inte hur det känns att sitta på stolen. Jag känner inte hur maten smakar. En sådan här dag har jag svårt att ta mig hem. Jag har sådan fart att jag inte kan bromsa.

* * *

Jag la mig på en brygga vid Karstorpssjön. Ensam. Ingen annan där.

Det stilla vattnet, skogen som speglade sig i det stilla svarta vattnet. Insekter som surrade runt varandra två och två, som ibland bytte danspartner, andra som sprang på ytspänningen. Personerna som badade på andra sidan sjön. De dova dunsarna från volleybollplanen hundra meter bort. Luften som strömmade genom näsan. Frid.

Plötsligt fanns omgivningen där. Detaljerna.

Text: mer…

Jag skulle inte heller välkomna Jimmie Åkesson till min arbetsplats

Räddningspersonal i Malmö tänker inte närvara när Jimmie Åkesson vill komma på besök. Vårdpersonal protesterar mot Jimmie Åkessons besök på akutmottagningen på SuS.

Jag skulle inte heller välkomna Åkesson till min arbetsplats i hans egenskap av SD-ledare på turné, även om jag inte heller skulle hindra honom.

På akutmottagningen träffar jag människor som flytt fruktansvärda förhållanden i  framför allt mellanöstern. De har lämnat familjen långt borta. De sitter månad efter månad i förvar och utreds. Men då är de också de som haft tur. De som tagit sig in i Europa. De som inte dött på vägen i en överlastad båt på medelhavet.

Om de inte var psykiskt sjuka av allt de upplevt innan de kom hit, så blir de det av att sitta och vänta. Och vänta.

Så när jag träffar de människorna som har upplevt allt detta, som är desperata. När jag blir förbannad över hur Sverige och Europa behandlar människor som flyr för sina liv, då skulle jag inte heller med den bästa vilja kunna välkomna Jimmie Åkesson eftersom han står för idéer som faktiskt är ren skär ondska, som handlar om att söka makten att dela upp samhället i förtryckare och förtryckta.

* * *

Jag skulle däremot gärna ha ett lugnt samtal med Jimmie. Bara han och jag. Utanför sjukhuset. Utanför min arbetsplats. Utanför yrkesrollen som läkare. Jag vill förstå hur han, och hans likar, tänker och känner. För jag tror ändå alla om gott. Jag vet att rädsla gör människor farliga och jag tror att hatet och ondskan kommer ur rädslan.

Text: Vinjettbild: källa – mer…

8:e mars

8emarsFast det är så mycket viktigare än så. Vi ska alltid alltid alltid kämpa för ett samhälle där alla har lika förutsättningar, där du är människa i första hand, och därefter allt annat du är. Och det är inte en kamp mellan könen, det är en kamp mot ett system där ingen tillåts nå sin fulla potential på grund av egenskaper som saknar betydelse.

Vadslagning à la Bildt.

wpid-IMG_20140218_223001.jpgJag kan tänka två orsaker till detta inlägg från vår utrikesminister:

  1. Carl Bildt förstår inte hur man som motståndare inte skulle vilja ha en gemensam politik och tycker att de röd-gröna är lite fjompiga som inte lyckas.
  2. Carl Bildt försöker få det att låta dåligt att de inte har en gemensam politik så att Alliansen verkar mer regeringsduglig.

Själv gillar jag mångfald och vill gärna ha minst lika många åsikter som det finns partier i Riksdagen.