Hugh Hefner och jag

Hugh Hefner känner många till som pyjamasmannen med kaninerna. Alltså mannen som skapade tidiningen Playboy i en tid då nakenhet var något skrämmande och otänkbart i det offentliga rummet.

Vad han är mindre känd för är sitt arbete mot rasåtskillnad och stöd till medborgarrättsrörelsen under efterkrigstiden i USA. I alla fall enligt dokumentären ”Hugh Hefner – playboy, activist and rebel”.

Dokumentären tar upp flera exempel på hur han släppte fram färgade artister i sitt TV-program när ingen annan vågade. Hur hans nattklubbar släppte in både svarta och vita även i delstater där det var förbjudet. Han släppte fram konstnärer och artister som drabbades av McCarthyerans kommunistskräck. Medborgarrättsikoner som Jesse Jackson ställer upp i dokumentären och hans kontakter med Marthin Luther King beskrivs som goda.

Det som fascinerar mig mest är hur blind han var för att han var fast i de normer som han själv sade sig vilja upplösa. Jag tror att hans kamp mot rasismen var äkta, men det var mannens kamp. Han var sexualliberal, men det var mäns sexualitet som han vände sig till. Kvinnorna var objekt.

Jag försöker vara för allas lika värde och rätt, men jag är också en del av en samhällsnorm. Antagligen är jag i vissa sammanhang så fast i värderingar att jag inte ens ser det. Jag kanske inte förstår, eller vill förstå för att jag då skulle förlora mina privilegier.

Någonstans är jag tyvärr också Hugh Hefner.

Bild:European Rabbit, Lake District, UK – August 2011” av Diliff – Får användas enligt CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.